Jag saknar dig redan.... känns som att gud straffar mig...
Varför får ja inte ha min kärlek?

Varför vill han inte kämpa för oss?

På onsdag flyttar du, och det gör så jävla ont.

Du lämnar mig när jag har det jobbigt.
När allt är kaos så väljer du att bara lämna mig.

Jag blir ledsen förtvivlad,arg och frustrerad.

Vad gjorde jag som var så fel?

Mina tårar faller varje dag för dig.

En dag slutar jag gråta.....

Det kommer torka ut....

Men just nu? Så vill jag inte att du går.

Efter allt jag gått igenom har det skapat en enorm otrygghet.

Första natten jag sov tillsammans med J sov ja hela natten, annars vaknade jag varje natt kl 3 av att jag trodde att min exman satt o bankade på sängen.

Den enda natten jag verkligen kände mig trygg.

Dessvärre har all otrygghet kommit tillbaks efter att J gjorde slut.

Jag vaknar, jag gråter, jag skriker, jag är otroligt orolig ...
Jag känner inte mig trygg längre.

Jag måste finna trygghet, jag måste finna den inom mig själv.

Men det är svårt att bearbeta, allt jag varit med om.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag ska bli jag igen.

Jag oroar mig inför dagen då J flyttar ut.
Vem ska då lugna mig så att jag inte fortsätter skrika?

Mitt hjärta är så trasigt, o jag kommer inte kunna samla ihop alla bitarna nu....

Jag gör ljud ifrån mig om nätterna, är väldigt orolig i sömnen.
Kan tydligen tom skrika.

Ikväll så somna jag på soffan, o när J försökte väcka mig ryckte jag till.


Jag är så spänd och orolig, att alla vidrörelser blir som ett hot.

Att se dig gör ont, att du rör mig gör ont!

Att du kallar mig gumman gör ont.
Allt du gör, gör ont!

Allt jag önskade mig trodde jag att jag funnit.
Men det var inte så, för du vill inte.

Du klagar på allt.

På barnen, på min borderline!

Du säger att du inte klarar av 3 barn, du klarar inte ens av ditt egna kött och blod.

Vilken tur att jag är steriliserad, för annars hade jag helt säkert stått med ett barn till med en person som inte orkar att vara där.

Felet ligger inte hos barnen eller mig, felet ligger hos dig.

Det är du som har problem, med barnen o mig.

Du ljög, du sa att du började få känslor för mig igen.
Det var inte sanning.
Du sa att du gav oss en chans till, men du ljög.

Så varför faller mina tårar?
Varför gör det ont?

Du förtjänar inte min kärlek.
Du förtjänar inte min ömhet.

Du förtjänar inte mig alls.

Jag förtjänar mer!

I botten på vartenda glas finns det ett slut.

Och så är det för mig med!

Min botten är nådd, och även om mina tårar faller för oss, så får jag resa mig igen ....

Och bli stark!

Jag ska visa omvärlden



Att JAG är någon att satsa på.
Att JAG är värd.

Att JAG inte är min sjukdom, min diagnos


Jag är JAG!!!!

Inte livet men förhållandet.

Det får räcka nu, jag mår inte bra av att sitta o vänta på att man ska ge mig en chans.
Då är det bättre att vara singel och bara rå om mig o barnen.

Det gör ont, det sticker jag inte under stolen men någonting måste ske, och detta skedde.

Man kan inte trampa på mig mer.

Han har till siste nov o hitta annat boende.
För jag vill inte ha med honom till 4an.

När man lever i limbo så finns det en tid där man känner att nu får det räcka.

Och där är jag nu.

Jag är inte ledsen, inte arg eller något.

Jag bara är.


Jag är inte någon man kan använda som ett sällskap, en plats där man har tak över huvudet eller säga " jag vet inte"

Antingen är man där för att man faktiskt tror på att saker och ting kommer lösa sig om MAN tillsammans ger sig in på det.
Eller så väljer man att säga stopp!

Jag har inte viljan längre, så jag säger stopp.

Du kan inte använda det argumentet "vart ska jag bo"?

Du valde att göra slut, det är ditt ansvar att hitta ett nytt hem.

För hos mig finns det inget och hämta mer.

Jag väljer att säga stopp!

Du visar mig ingen kärlek eller ömhet....

Så varför ska jag då vänta?

Nej, du lämnar mitt hjärta och du är inte den jag trodde du var.


Allt har en mening och allt har ett slut.
Och här tar vår slut.

Kärleken dog.... ut

Imorgon är dagen T...
TINGSRÄTTEN

Min dotter har sedan den 9 juni varit hos sin pappa, vilket har gjort att jag inte haft någon normal kontakt med henne ens.

Socialen kallar det lojalitetskonflikt, att hennes pappa har påverkat henne är solklart. FÖR dagen innan hon åkte ville hon inte ens åka. Både jag och min sambo är djupt oroliga för henne.

Vad händer om jag förlorar i rätten??

Kommer jag ens någonsin få hem henne?Kommer jag kunna ha umgänge med henne?

Sambon

Allt jag önslar mig är att du ska vara där imorgon, hos mig.
Min pappa kommer att finnas på plats för att dels vittna men även finnas där som stöd/k]

Jag kommer kämpa för min dotter