Varför????


Jag står här! Jag finns, jag lever. Jag vill inte ha det så här, ensamt och kyligt.
Det är inte min natur, att känna av sån kyla.

Varför ser du inte? Varför märker du inte?
Jag saknar dig

Jag sitter här på soffan och tårarna faller på kinderna, du märker ingenting.

Jag klarar inte av denna ovisshet, den gör mig svag. Varför leker du med mina känslor?

Kan du inte se? Vad du gör mot mig?

Hur kan man vara så kall? HUR kan man stänga av sina känslor såsom du gjort?

Jag vill vara stark, jag vill kunna bara skrika ut, varför !!!!!

Jag sover på soffan, och du i bäddsoffan.
Jag kan inte glömma, jag kan inte förstå.
Hur man kan gå från att älska någon till att inte älska mer, du säger att jag inte bara kan kasta ut dig, för du har ingenstans att ta vägen.
Men jag då?

Jag lider..... FÖRSTÅ DET!!!!!

Jag gav dig mitt hjärta,jag gav dig all min kärlek

Att sitta i limbo, att inte veta, vad som sker nästa dag, gör mig orolig och rädd

Hur ska jag hantera morgondagen?

Alla mina drömmar, att drömma var det som höll mig uppe på mina ben

En ny dag, ett nytt sätt att tänka.

Jag litade på dig, men nu undrar jag, kommer jag någonsin kunna lita på dig igen?

Jag ångrar att jag släppte in dig, i att ta del av mitt liv.För du klarar inte av att hantera vad jag gått igenom. Jag var trasig när vi träffades, och det är jag ännu och vad gör du då? Jo du svek mig

Mitt liv är värt att leva för, även om det blir tufft. JAG ska inte tvivla på mina egna känslor.Aldrig ska jag tvivla på min förmåga att leva

Jag är någon, vem är du?

Ja, det finns någon för alla vissa flera ggr om.
Det finns en som alltid funnits där, som även om vi delat på oss och inte haft kontakt på år, så har den person funnits där ändå.


Och likaså nu.....

Denna någon är en som aldrig svikit pfa att jag har borderline.

Om tiden ödet/visat att de borde va vi hade det skett redan.

Vi kommer inte bli ha annat än ett jävligt bra vänskapsband.

Jag är stark, jag ska gå vinnande ur detta.

Med eller utan ....

Jag ÄR någon... Jag är en person som räknas!!!!

Att hantera sin borderline är något jag aldrig lyckats men denna gång ska jag.
Varför?
För att jag är värd det
Jag har ett värde, jag har en åsikt, jag har fått ett liv jag måste vårda./k]

Det är av stor vikt att jag börjar leva, börjar våga stå helt på egna ben.
Utan en partner vid min sida.

Ett nytt kapitel i mitt liv, det måste genomföras utan några som helst blinkningar.
Jag ska ta varje dag som ett framsteg, och visa för mig själv att jag ÄR här av en orsak och inte som man känt många ggr .... som ett misstag

Jag har inte kunnat acceptera min borderline till fullo. Har alltid haft människor runt mig som kvävt mig som kedja. Som inte tillåtit mig växa och vara hel, utan hela tiden vara som ett öppet sår.

Det är svårt att släppa men det är något jag måste. För orden du sagt ekar inom mig, och gårdagen visade mig bara ännu mer att vi två aldrig mer kan vara ett par.

Vi kommer aldrig vara annat igen, och vänner vill jag inte vara.


Jag visste inte att du hade så många problem, bara den kommentaren slog hål ännu mer på mitt hjärta, jag är INGENS slagpåse, jag är ingens leksak.

Jag vet inte alls om du är redo, för att förstå.
Att dina ord inte bara blev vårt slut utan även sista slaget av allt!

Jag är inte längre ledsen, jag är ingenting.
Jag har släppt alla mina tankar om en återförening.
För hur vi än vrider och vänder på det har du sagt orden....

Det var inte jag som valde att släppa taget, det var du!

Och leva som vänner finns bara i dina drömmar.
För mig är du inte något längre....

Du sårade mig för sista gången igår.
Och mitt hjärta är stängt .... o där släpper jag inte in dig igen.

För jag tror INTE att du någonsin kan förstå, kan fatta ..... kan lära dig....

Allt jag säger eller gör är bara fel enligt dig.
Så då kan jag vara utan dig istället helt.

Grattis till mig ... som inte vill mer.

Jag är inte min diagnos, jag lever med min diagnos.

Så skulle jag vilja börja mitt första inlägg.

Att ha en diagnos som påverkar ens mående så starkt som detta gör, speciellt när man är kvinna och har mens enligt läkaren jag pratade med sist.

När vi kvinnor har mens får vi mindre mängd Östrogen och Testosteron,  vilket leder till ökat dåligt mående.

Det finns ett obekräftat påstående att ingen med Borderline blir äldre än 40 år.

Och jag är över 40!!!

Okunskap säger jag bara!

Att ha borderline är inget man önskar sin värsta fiende.

Hur yttrar sig min ?

Jag är en sådan person som samlar på mig saker som sker, istället för att bearbeta dem direkt, vilket leder till att när jag väl har en "full bägare" faller.

Och jag faller djupt.

En minsta rubbningar av min vardag gör att allt upplevs så mycket starkare än för en person utan Borderline.

Allt blir överväldigande, och med ångest/panikpåslag blir det så pass allvarligt att ens liv står på spel.

När man inte vet hur ens framtid ser ut, att när ens liv hängs i en skör tråd, tex när någon är diffus med vad den vill( uppbrott med uppehåll är ett exempel)

Alla självmord handlar inte om att vilja dö, utan man kan vilja döda sina känslor för att man orkar inte vara annorlunda.

Men man vet inte hur, så då tar ens väldigt utsatta hjärna extremt dumma beslut.

Har jag försökt?

Ja, 2 ggr har varit för att jag velat dö, men 2 ggr har handlat om att döda mina känslor.

Min diagnos fick jag i vuxen ålder, och alltid fått höra att det brukar klinga av ju äldre man blir och med hjälp av sjukvården kan man få den under kontroll.

Jag vågar tro på att det är sant.

Ju mer osäkerhet i ens liv ju mer skör blir man, iallafall jag.

All stress, ångest och panik kan göra vem som helst tokig.

På råga av allt har jag levt med depressioner sen tidig tonåren.

Vilket i sig är oxå en del av ett symtom vid borderline.

Saker jag kan ta väldigt illa vid kan göra mig grymt arg, men samtidigt kan jag som ja beskrev ovan i texten "stoppa undan känslor och lägga dem i en bägare" ... ja tills dess att det brister.

Någon påstod att man vid borderline är manipulativ, och jag vågar påstå att det är osanning.

Man blir väldigt känslomässig, men inte alls såsom någon försökte beskriva mig som manipulativ.

Det är något som jag känner är helt fel.

Jag är väldigt svag för att säga något som faktiskt är sant.

Om jag gjort något, eller hört något så delar jag gärna med mig.

Däremot kanske man inte alltid sortera ut hur man ska säga det.

När de gäller relationer då?

Ja, att leva med någon krävs att den person faktiskt läser på om borderline MEN inte bara det.

Man ska göra allt man kan för att få prata med en läkare som är väl insatt i ens partners diagnos.

Inte en random.

Det kan ta en tid för en läkare att lära känna sin patient men som partner är man en viktig person i ens mående.

När då partnern börjar vackla, så händer det något i ens huvud.

Det är som att man startar en bil med 200 hästkrafter där allt går för fort direkt.

Och även om man lever i ett osund förhållande så stannar man kvar, man håller sig fast vid personen för att man är så rädd för att bli övergiven.

Och helt ärligt.

Jag har gjort det i 3 tidigare förhållanden.

Så 7 år, 2.5 år och 15 år av förhållanden med personer som INTE jag behövt.

Jag måste lära mig bli stark, jag måste jobba för att sätta MIG i centrum och inte identifiera mig som stark endast i ett förhållande.

Jag är någon, jag är en person som förtjänar att finna mig min egna lycka UTAN att va i ett förhållande.

Och det är nog där jag är på väg.

Han jag bor med sa dagarna innan jag hamnade i en enormt svår sits med utlysning av mina känslor att han tappat känslor för mig, att han ville ha en pause..

Sånt FUNKAR inte.

Jag behöver inte ha en person i mitt liv som bara tycker att jag duger lite då och då.

Jag behöver inte en som är osäker.

Då är jag hellre ensam.

Och ensam är jag egentligen inte, jag har familj och vänner!

Och jag är ju så supersocial när jag mår bra.

Och det är den jag ska va, stark....

Borderline eller inte, JAG SKA ÖVERLEVA, JAG SKA INTE HAMNA I LIMBON IGEN 

UP ON THE HORSE AND DONT TURN BACK AGAIN